Jag stammar....
Jag känner att jag vill få ut lite tankar om min stamning och verkligen förklara hur jag som stammare upplever det hela. Jag tror att många inte riktigt kan sätta sig in och förstå hur jobbigt och frusterande det kan vara för en som stammar.
För stamningen är verkligen ett väldigt dolt handikapp som kan ställa till det i många olika situationer, hur mycket man än försöker.... Nu vet jag att många av mina vänner och bekanta tycker att min stamning inte är något stort problem och det knappt märks emellanåt. Men det är just det som är så klurigt med stamning. Vissa dagar, stunder och ibland längre perioder fungerar det bra och flyter på. Men lika fort kan det svänga och man kommer in i tuffa perioder där det känns som om man inte kan få ur sig ett ord och tappar lusten att prata helt. Mycket av stamningen sitter i tankarna man har innan man ska säga något. Man tänker att nu får jag inte stamma och haka upp mig. man vill ju inte avslöja att man stammar för den man pratar med. Dessa tankar är ju helt fel sätt att tänka eftersom det gör att man får ännu större press på sig och med största sannolikhet kommer att stamma ännu mera. Nu tänker nog många att stamning har med att man är stressad och att det hjälper med att man lugnar ner sig och pratar långsamt. Riktigt så enkelt är det inte, och det har absolut ingenting med att man är stressad. Visst, ibland fungerar det att prata lite lugnare och då flyter det på bra. Men sen dyker det upp vissa ord och bokstäver som det blir helt stopp på och man förlorar flytet i talet. Felet jag känner att jag gör är att jag så gärna vill dölja så mycket som möjligt att jag stammar. Detta försöker jag att jobba bort så mycket som möjligt. Problemet är väl det att jag nog inte helt har kommit över tröskeln där jag accepterat min stamning. men jag jobbar på det!
En grej som man blir bra på som stammare är att man byter ut ord som man känner att man kommer att stamma på till ett ord som man känner att man inte kommer stamma på. Detta gör att man förutom tankarna på vad man ska säga, samtidigt måste ha ett extra ordförråd i skallen att ta till om man känner att det ord man tänkt säga kommer att låsa sig. Då förstår ni hur mycket tankar som kan röra sig i huvudet innan man ska säga något. Detta beteende jobbar jag hela tiden på att försöka arbeta bort. Jag vill känna att jag har sagt det jag verkligen vill säga utan att byta ut några ord och framförallt våga säga det jag vill säga fast jag kommer att stamma. Jag vill få bort tankarna "att nu får jag inte stamma på det jag försöker att säga". Det är dessa tankar och beteenden som jag känner är boven i det hela. Jag måste våga visa att jag stammar och därmed acceptera att detta är något som kommer att hänga med mig hela livet.
Jag har ju hälsan i behåll och jag kan ju prata och säga det jag vill säga. Det är ju bara det att det tar lite längre tid för mig ibland. Så är det bara! Det är bara så att du får acceptera detta Anders!!
Nu kanske ni undrar hur man ska agera när man som jag börjar stamma. Jag vill för det första få prata klart. Många väljer att fylla i medans jag pratar och på sätt kanske tro att det underlättar för mig. Jag vill inte att ni gör det. Jag vill känna att jag är värd den tiden det tar att få fram det jag vill säga. För jag är som sagt var inte stum...
Dessa tankar är något som jag har kännt att jag har hållit inne med för mig själv alldeles för mycket....
Jag vet att min stamning har ställt till det mycket i mitt liv. Detta genom en massa negativa tankar och osäkerhet kring mig själv. Det har tärt på självförtroendet något oerhört emellanåt. Jag känner också att jag kanske har gått miste och spoilerat en del händelser i mitt liv på grund av detta. Jag vill inte känna så här längre. Livet är alldeles för kort för att slösa bort på dessa tankar och beteenden. Jag vet, det är inte lätt att bara ändra på allt så här.
Men jag känner att nu får det vara nog.....
