Lurebagg

Efter jobbet blev det ett spinningpass på feelgood. Det var nog det jobbigaste passet jag kört på länge! Instruktören körde på som tusan + att passet var 1 timme. Det brukar inte passen vara......   Jag var helt slut efter passet, det var länge sedan jag kände mig så utpumpad....

Senare på kvällen fick jag finbesök från huvudstaden. Rickard dök förbi och det blev filmkväll....
Det var roligt o träffa Rickard, det var faktiskt ett bra tag sedan vi sågs....
Idag fick jag också min automatiska mjölkskummare som jag köpt till min kaffemaskin. Så nu kan jag bjuda på caffe latte och cappuccino för den som är sugen...   :-)

         

Jag känner att jag vill få ut lite tankar om min stamning och verkligen förklara hur jag som stammare upplever det hela. Jag tror att många inte riktigt kan sätta sig in och förstå hur jobbigt och frusterande det kan vara för en som stammar.
För stamningen är verkligen ett väldigt dolt handikapp som kan ställa till det i många olika situationer, hur mycket man än försöker.... Nu vet jag att många av mina vänner och bekanta tycker att min stamning inte är något stort problem och det knappt märks emellanåt.  Men det är just det som är så klurigt med stamning. Vissa dagar, stunder och ibland längre perioder fungerar det bra och flyter på. Men lika fort kan det svänga och man kommer in i tuffa perioder där det känns som om man inte kan få ur sig ett ord och tappar lusten att prata helt. Mycket av stamningen sitter i tankarna man har innan man ska säga något. Man tänker att nu får jag inte stamma och haka upp mig. man vill ju inte avslöja att man stammar för den man pratar med. Dessa tankar är ju helt fel sätt att tänka eftersom det gör att man får ännu större press på sig och med största sannolikhet kommer att stamma ännu mera. Nu tänker nog många att stamning har med att man är stressad och att det hjälper med att man lugnar ner sig och pratar långsamt. Riktigt så enkelt är det inte, och det har absolut ingenting med att man är stressad. Visst, ibland fungerar det att prata lite lugnare och då flyter det på bra. Men sen dyker det upp vissa ord och bokstäver som det blir helt stopp på och man förlorar flytet i talet. Felet jag känner att jag gör är att jag så gärna vill dölja så mycket som möjligt att jag stammar. Detta försöker jag att jobba bort så mycket som möjligt. Problemet är väl det att jag nog inte helt har kommit över tröskeln där jag accepterat min stamning. men jag jobbar på det!

En grej som man blir bra på som stammare är att man byter ut ord som man känner att man kommer att stamma på till ett ord som man känner att man inte kommer stamma på. Detta gör att man förutom tankarna på vad man ska säga, samtidigt måste ha ett extra ordförråd i skallen att ta till om man känner att det ord man tänkt säga kommer att låsa sig. Då förstår ni hur mycket tankar som kan röra sig i huvudet innan man ska säga något. Detta beteende jobbar jag hela tiden på att försöka arbeta bort. Jag vill känna att jag har sagt det jag verkligen vill säga utan att byta ut några ord och framförallt våga säga det jag vill säga fast jag kommer att stamma. Jag vill få bort tankarna "att nu får jag inte stamma på det jag försöker att säga". Det är dessa tankar och beteenden som jag känner är boven i det hela. Jag måste våga visa att jag stammar och därmed acceptera att detta är något som kommer att hänga med mig hela livet.
Jag har ju hälsan i behåll och jag kan ju prata och säga det jag vill säga. Det är ju bara det att det tar lite längre tid för mig ibland. Så är det bara! Det är bara så att du får acceptera detta Anders!!

Nu kanske ni undrar hur man ska agera när man som jag börjar stamma. Jag vill för det första få prata klart. Många väljer att fylla i medans jag pratar och på sätt kanske tro att det underlättar för mig. Jag vill inte att ni gör det. Jag vill känna att jag är värd den tiden det tar att få fram det jag vill säga. För jag är som sagt var inte stum...

Dessa tankar är något som jag har kännt att jag har hållit inne med för mig själv alldeles för mycket....
Jag vet att min stamning har ställt till det mycket i mitt liv. Detta genom en massa negativa tankar och osäkerhet kring mig själv. Det har tärt på självförtroendet något oerhört emellanåt. Jag känner också att jag kanske har gått miste och spoilerat en del händelser i mitt liv på grund av detta. Jag vill inte känna så här längre. Livet är alldeles för kort för att slösa bort på dessa tankar och beteenden. Jag vet, det är inte lätt att bara ändra på allt så här.
Men jag känner att nu får det vara nog.....

I morse ringde klockan redan kl 04.30. Jag var iväg o skjutsade mor o far till Mjölby där de skulle åka med bussen som ska ta dem på semester till Rimini. När jag kom hem vid 6-hugget så hade det ljusnat och jag kände mig ovanligt pigg o fräsch. Så jag begav mig till gymet kl 7 och körde ett 40 minuterspass. Så nu sitter jag här på jobbet o känner mig underbart pigg och glad! Tänk vad lite träning kan göra för kropp och själ!! 
Nu gäller det bara och försöka fortsätta o komma upp o träna på morgonen......

Ha en bra dag på er!

Jag hatar alla dessa förbannade tankar som far omkring i huvudet just nu....
Ryck upp dig nu Anders!!

Idag gratulerar vi Bengan som i lördags blev stolt farsa till en liten Opel Astra årsmodell -06.....

                                                           

Lite uppdatering av helgen som förflutit...

I fredags åkte jag för första gången ut till råssnäs o sprang direkt från jobbet. Det var inte dumt o få det gjort så snabbt som möjligt efter jobbet. Blir fler fredagar kan jag säga. Efter Råssnäs drog jag , Muller o syrran ut till Z-parken och såg derbyt mellan Zeros och IFK. Matchen slutade 2-1 till IFK. Det var väl inte världens roligaste match och kallt som tusan blev det framåt kvällskvisten. Efteråt blev det ett samtal till Rimini för beställning av den sedvanliga fredagspizzan... :-)

I lördags blev det morgonlöptur i regnet runt Djurkälla. Jag tycker det är underbart skönt o springa i lite lätt höstregn.... känns friskt på nåt sätt. Sen blev det en dusch och lite frulle. Vid lunch blev det ner på stan för en fika på ströget med Muller o syrran. Senare på eftermiddagen kom Peter förbi med sin dator som kraschat. Tyvärr hade den rasat rejält så det gick inte att göra något åt det....
Kvällen blev lugn med vm-kval hos Muller o tillagande av burgare och pommes. Efter fotbollen såg vi filmen Iron Man.
Den var helt ok, får betyget 3,5 av mig....

Söndagen blev rejäl sovmorgon för min del och jag sov otroligt skönt på natten. Stack senare ner på stan för en fika med Kim, Muller, Jocke och Mange.
Vid 3-tiden var det dags att sticka iväg på en liten utflykt som inplanerats veckan innan. Jag, mor, far och min käre farmor åkte ner till Hästholmen där morsan skulle hämta sina tavlor som hon haft på utställning där. Det var faktiskt första gången jag var i Hästholmens hamn. Snacka om vacker plats!  Väl där så passade vi på att käka på den mysiga restaurangen som låg precis vid vattnet. Jag beställde in en välsmakande kycklingsnitzel med kokt potatis och chilismaksatt bernaisås.
   

På hemvägen passade vi på att åka den underbart vackra vägen längs Omberg. Naturen runt om var klädd i sin höstskrud och regnet silade ner. Det är ju en helt fantastiskt vacker sträcka längs Ombergs väggar med många bedårande utsiktsplatser! Det är ett unikum att det inte har blivit nån nationalpark av det hela....


När vi kom hem till Motala igen så bjöd farmor på fika. Och när hon bjuder in på fika då är det många sorters bakverk som gäller.....  :-)  Mätt och belåten kom jag sedan hem till Norrängsgatan igen där jag nästan direkt slocknade i sängen efter en fullspäckad dag.

Kvällen har ägnats åt att agera rörmokare och rensa avlopp i köket.....
Inte världens roligaste, men vad gör man...



Och JA, jag fick ihop allt igen...  :-)